I en halvtimme har vi passerat enorm fattigdom och misär, sett människor bo längs vägen i skjul eller på gatan, hört det oupphörliga tutandet från bilar och överlevt vår chaufförs vilda framfart genom en trafik så långt bort från svensk standard du kan komma.

I flera år har jag drömt om att få besöka Kolkata. Nu är vi här.

Det är en grå himmel över oss idag. Inte grå av oväder, utan ljusgrå av föroreningar, och vi får höra att man aldrig ser en blå himmel i Kolkata*. Vi anar solen bakom det heltäckande grå täcket, men den värmer i alla fall skönt och temperaturen närmar sig 30-strecket. Det är vår första dag i Kolkata och vi har stämt träff med vår kontakt på projektet vi åkt över halva jordklotet för att besöka. Äntligen här!

Det är flera år sedan vi gjorde en första beställning och fick hem små, snygga necessärer som sytts här, och sedan dess har jag velat beställa mer, samarbeta tätare, besöka och höra allt. Vi kikar upp på det färgglada huset, släpps in av vakten och står mitt i ett flervåningshus med en ljusgård i mitten. Det är här vi ska få träffa Rahul.

"Kolkata is not for beginners" skrattar han när han hör att det är vårt första besök i Indien. Han berättar passionerat om sitt jobb, om hur kvinnor med fattig bakgrund - ofta fast i människohandel - här får hjälp att vända sina liv til det bättre. Han berättar om levnadslöner till alla anställda, barnpassning så att kvinnorna kan arbeta, utbildningar för personalen och kurser som människor i samhället runt omkring kan anmäla sig till. Skönhetskurserna verkar vara populära och de gör att kvinnor kan söka arbeten på skönhetssalonger, men de har även kurser där man kan lära sig läsa, hantera pengar eller som kursen han själv ser fram emot att haka på när den drar igång i veckan; bakning.

Under pandemin stängdes Indien i praktiken ner och många fick inte gå till sina arbeten, men kvinnorna fick sina löner ändå så att ingen skulle tvingas sälja sin kropp igen. Ungefär 150 kvinnor jobbar på de fyra olika hus som projektet driver i Kolkata och de konstruerar mönster, trycker motiven och syr.

Efter en stund av lättsamt lära-känna-varandra-snack och skarpsyna sömmar på prover och tidigare projekt, går vi runt och tittar på de olika våningarna. Vi träffar glada kvinnor, klädda i vackra och fägglada saris, som hälsar på oss, skrattar och småpratar när de färdigställer de projekt de arbetar på nu. Vi får se hur flinka fingrar syr på detljaljer av återvunna saris på tygkassar, vi får kika på hur tillskärningen går till och se symaskinerna.

En kvinna kommer med prover hon har arbetat med och Rahul berättar att både hon och hennes mamma tidigare satt fast i trafficking, men att hon kom till dem när hon var relativt ung och hur hon nu är mönsterkonstruktör och leder ett helt team med sömmerskor. Hon har gjort ett jättebra jobb med att ta fram och justera ett mönster vi kan arbeta utifrån och hon lyser verkligen upp när vi berömmer henne. Vi kan aldrig föreställa oss det mörker hon genomlevt, men vi ser hur strålande och fri hon är idag.

"Vi är inte här för att pruta på er eller dra nytta av er," säger jag til Rahul. "Vi är här för att höra om liv som hennes." Han lyser upp när han ser att vi fattar. Vi är där för att kroka arm, för att beställa, för att sälja, för att få folk i Sverige att förstå och för att vid nästa besök få höra fler livsberättelser, få höra om hur de fått anställa och hjälpa fler.

När vi kommer ut igen sitter en liten grupp människor vid husväggen alldeles till vänster om porten. De har samlat skräp - ofta plast - för att kunna tända en eld att koka sitt ris över. Framför våra fötter ligger några herrelösa hundar och halvsover, på gatan mittemot ligger hemlösa, trafiken är vild och tutandet tar verkligen aldrig slut. En man med en av livet präglad gångstil - liksom sittandes på huk - trotsar trafiken och tar sig över gatan. Vi vågar knappt titta. Det finns inte tydliga filer, utan varje bil tränger sig in där man tror man får plats. På något märkligt sätt lyckades han ta sig över utan skador.

Medan vi väntar på vår Uber som dödsföraktande ska kryssa och tuta oss hem till hotellet igen sneglar jag försiktigt på männen som kokar ris. Det är en sådan oerhörd fattigdom, människor är skadade inuti och utanpå, de tigger av oss eller ligger uppgivna på trottoarer överallt. Kolkata är en riktig käftsmäll och det är så lätt att bli lamslagen av allt elände. Var ska man ens börja om man vill göra någon nytta?

Jag vänder mig om och kikar på huset vi precis varit i. Huset med människor fyllda av förvandlade liv, huset som ger hopp och förvandlar familjer.

Där tänker vi börja. Hoppas du hakar på.